Den borgerliga arbetsmarknadspolitiken bygger på två grundläggande principer: 1) att sätta press på de arbetslösa samt 2) att göra det på den enskilde individen. Kort sagt är det alltså inte längre fel på samhället när arbetslösheten är skyhög - det är fel på de arbetslösa. 

Idéer om generell finanspolitik, investeringspolitik för att skapa jobb eller genomgripande utbildningssatsningar har avlösts av olika överentusiastiska idéer om jobbcoacher och, allra värst, en jobb- och utvecklingsgaranti vars sista led (Fas 3) bygger på att till varje pris få ut de arbetslösa i arbetslivet - till och med utan (pensionsgrundande) lön! Från SNS, den liberala tankesmedja som märkligt nog fortsätter att segla under den objektiva forskningens flagg, kommer nu också förslag om inrättandet av särskilda välfärdsjobb: Arbetslösa ska helt enkelt utnyttjas inom den offentliga sektor som skriker efter behov av riktiga, avlönade jobb. Vad är det annat än ett systematiskt sätt att dumpa löner? 
  
Frågan är om det i någon mening alls är meningsfullt att hänvisa till någon svensk modell längre. Den modellen byggde på full sysselsättning som norm, men det var länge sedan. Idag hör den svenska a-kassan till de sämre i EU, samtidigt som medlemstalen faller i fackföreningarna när a-kassan fördyrats och försämrats. 
  
I själva verket vilar den borgerliga politiken på ett genuint förakt för dem som av olika skäl görs arbetslösa. Den tankefigur som Alliansen och de medier som understöder den introducerat har verkligen tagit makten över många sinnen: Arbetslösa definieras som bidragstagare och bidragstagare är det fulaste som finns. Att hopkämpade sociala rättigheter i detta språkbruk reduceras till ”bidrag” är kanske det värsta av allt. 
  
Arbetsmarknadsminister Hillevi Engström vaknade igår till och meddelade att något i vart fall måste göras gentemot de företag som direkt utnyttjar långtidsarbetslösa som gratis arbetskraft och inkomstkälla via FAS 3. Alltid något. Men det är kosmetiska åtgärder hon förespråkar, hon går inte till roten med problemet. 
  
Sverige får beröm av OECD för sina finanser och sin ekonomiska tillväxt. Men arbetslösheten är mycket hög, samtidigt som risken för överhettning i vissa sektorer ökar. Den generella lösningen nu borde vara att dra in köpkraft för de sedan länge mest gynnade och föra över dessa skattemedel till skapandet av riktiga jobb i offentlig sektor, i gröna investeringar och i utbildningssatsningar. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den senaste veckan har alltmer börjat peka mot Nuder. Hans envetna nej när han tillfrågas framstår som ett typiskt Persson-nej: han säger nej till varenda jävel som frågar, ända tills den socialdemokratiska valberedningen ställer frågan. Då svarar ha...

Det är egentligen en rimlig ordning: precisera vad jobbet kräver och välj sedan den person som bäst motsvarar kraven. Dock kan den här typen av kravspecifikationer lätt bli långa önskelistor, som ingen av de faktiskt existerande kandidaterna kan svar...

Jag hör rapporter om tvärilsken vårdpersonal, som undrar hur ledningen kunnat missa att se det här i god tid. Och det är helt klart att landstingets ledning måste ta på sig skulden både för att ha lagt en överoptimistisk budget och för att inte i tid...

Och så gick igår debatten av stapeln. Hur gick det? Jag tror att Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson blev tämligen besvikna över utfallet. Den var nämligen nästan extremt lugn och stilla. Åkesson försökte så gott han kunde att demonisera just isla...