Den borgerliga arbetsmarknadspolitiken bygger på två grundläggande principer: 1) att sätta press på de arbetslösa samt 2) att göra det på den enskilde individen. Kort sagt är det alltså inte längre fel på samhället när arbetslösheten är skyhög - det är fel på de arbetslösa. 

Idéer om generell finanspolitik, investeringspolitik för att skapa jobb eller genomgripande utbildningssatsningar har avlösts av olika överentusiastiska idéer om jobbcoacher och, allra värst, en jobb- och utvecklingsgaranti vars sista led (Fas 3) bygger på att till varje pris få ut de arbetslösa i arbetslivet - till och med utan (pensionsgrundande) lön! Från SNS, den liberala tankesmedja som märkligt nog fortsätter att segla under den objektiva forskningens flagg, kommer nu också förslag om inrättandet av särskilda välfärdsjobb: Arbetslösa ska helt enkelt utnyttjas inom den offentliga sektor som skriker efter behov av riktiga, avlönade jobb. Vad är det annat än ett systematiskt sätt att dumpa löner? 
  
Frågan är om det i någon mening alls är meningsfullt att hänvisa till någon svensk modell längre. Den modellen byggde på full sysselsättning som norm, men det var länge sedan. Idag hör den svenska a-kassan till de sämre i EU, samtidigt som medlemstalen faller i fackföreningarna när a-kassan fördyrats och försämrats. 
  
I själva verket vilar den borgerliga politiken på ett genuint förakt för dem som av olika skäl görs arbetslösa. Den tankefigur som Alliansen och de medier som understöder den introducerat har verkligen tagit makten över många sinnen: Arbetslösa definieras som bidragstagare och bidragstagare är det fulaste som finns. Att hopkämpade sociala rättigheter i detta språkbruk reduceras till ”bidrag” är kanske det värsta av allt. 
  
Arbetsmarknadsminister Hillevi Engström vaknade igår till och meddelade att något i vart fall måste göras gentemot de företag som direkt utnyttjar långtidsarbetslösa som gratis arbetskraft och inkomstkälla via FAS 3. Alltid något. Men det är kosmetiska åtgärder hon förespråkar, hon går inte till roten med problemet. 
  
Sverige får beröm av OECD för sina finanser och sin ekonomiska tillväxt. Men arbetslösheten är mycket hög, samtidigt som risken för överhettning i vissa sektorer ökar. Den generella lösningen nu borde vara att dra in köpkraft för de sedan länge mest gynnade och föra över dessa skattemedel till skapandet av riktiga jobb i offentlig sektor, i gröna investeringar och i utbildningssatsningar. 

Den senaste veckan har alltmer börjat peka mot Nuder. Hans envetna nej när han tillfrågas framstår som ett typiskt Persson-nej: han säger nej till varenda jävel som frågar, ända tills den socialdemokratiska valberedningen ställer frågan. Då svarar han ja, för då är han i praktiken vald. Sven-Erik Österberg i all ära, men många kloka socialdemokrater hade nog svårt att smälta hans jubel inför Mona Sahlins högeravslutningstal. På Nuders meritlista står istället: Fockad av Sahlin. 
  
Men att det förmodligen blir Nuder som tar över rodret är egentligen ett fattigdomstecken. Under tjugo års tid har få starka profiler tillåtits komma fram i rörelsen. De som gjort karriär sedan slutet av åttiotalet är personer som ofta nästan påverkats mer av de marknadsliberala strömningarna än av det ideologiska arv som arbetarrörelsen samlade ihop till under ett framgångsrikt nittonhundratal. Det är som om en hel generation fattas i det socialdemokratiska partiet - och i det läget blir startfältet för en ny partiledare synnerligen glest. 
  
Pär Nuder är då namnet som innebär det minsta risktagandet. För är det någon som kan förknippa honom med en vision av något slag? Till den som lyckas med det lovar jag att skänka utsläppsrätter för 500 kronor. 
  
När Mona Sahlin valdes klagade jag högljutt på att man satte en person på posten som var alltför hårt förknippad med toppolitiken sedan tjugo år tillbaka. Jag förordade då Carin Jämtin. Hon ansågs dock omöjlig på grund av att hon var ett oprövat kort. Men jag ger mig tusan på att hade hon blivit vald hade det gått bättre i valet 2010. 
  
Socialdemokratin är idag det räddhågade partiet. Den praktiska frågan framöver blir kanske denna: Hur räddhågad är Pär Nuder? Han tillhör de mer eller mindre idépolitiskt nollställda som dök upp under nittiotalet. Om han ska kunna uträtta något måste han våga göra upp med någonting inom sig själv och få (s) att göra en pragmatisk vänstersväng. 
  
Alla ska med - denna slogan myntade faktiskt Pär Nuder. Men blir han ny partiordförande bör man nog läggas till: Alla ska med - utom den gamle Pär Nuder. Väljer rörelsen Pär Nuder så måste det bli en ny Pär Nuder man väljer. 

Det är egentligen en rimlig ordning: precisera vad jobbet kräver och välj sedan den person som bäst motsvarar kraven. 

Dock kan den här typen av kravspecifikationer lätt bli långa önskelistor, som ingen av de faktiskt existerande kandidaterna kan svara mot. Ett litet roande exempel är den ledare i Aftonbladet härförleden, som först konstaterade att inget av de vanligast förekommande namnen i personspekulationerna räcker till, och sedan att man egentligen inte hade någon egen kandidat – gissningsvis därför att man inte lyckats hitta någon som svarade mot de krav man själv ställde upp. 

Och det är utgångsläget: det sitter ingen fullständigt fantastisk okänd frälsare någonstans ute i landet och bara väntar på att bli upptäckt. De personer som kan komma i fråga är kända; de måste sökas i en krets personer som har flera års erfarenheter av politiskt arbete på ledande nivåer. Det låter säga sig att det behövs ”förnyelse”, men en person utan kunskap om det politiska hantverket, hur partiet fungerar och hur man hanterar media – den personen är bortspelad inom ett halvår. 
Det finns heller ingen frälsare att hämta i denna grupp redan kända personer – och det är orimligt att förvänta sig det. Det är bara att se på den lista med krav som från olika håll riktas mot den nya ordföranden för att inse att ingen kan fylla allihop. Det betyder inte att kraven i sig själva är orimliga; det säger snarare att kraven i dag faktiskt är så mångskiftande att en ensam person inte kan fylla allihop. 

Så det reser frågan om valet av partiledare kan inskränkas till att handla om en enda person eller om det ska utvidgas till att handla om fler personer. 

Idén om ett delat partiordförandeskap har skymtat i debatten, men det skapar problem med hur delningen ska göras – och uppenbara risker för revirkonflikter. Det delade språkrörsansvaret i miljöpartiet åberopas ibland som exempel på att det visst är möjligt med två ledare, men sanningen är nog att det långt ifrån alltid varit konfliktfritt – och att det oftast handlat om att ett språkrör tagit kommandot på det andras bekostnad. 

Snarare är det rimligt att i dag se partiledarskapet som ett lagarbete: det är ett antal olika funktioner som ska fyllas, funktioner med olika kravprofil – och som en enda person omöjligt kan räcka till för, allra minst tidsmässigt. I praktiken har det länge funnits en sådan uppdelning mellan partiordförande och partisekreterare, och under den gången mandatperioden har det varit Thomas Östros långt mer än Mona Sahlin som varit ordförande för den ekonomiska delen av partiets politik. 
Det kan vara dags att dra mer formaliserade slutsatser av detta. 

Omgörningen av moderaterna, som i dag ofta åberopas som en modell för hur en partiförnyelse ska gå till, är intressant att studera ur den här aspekten. För det är oförnekligt så att omgörningen genomfördes av ett politiskt lag, inte av Fredrik Reinfeldt personligen. 

Och det är mycket tydligt att ledarlaget byggde just på en funktionsuppdelning, som gjorde det möjligt för ledningen att svara mot mycket bredare kompetenskriterier än vad en enskild person skulle kunnat klara. Anders Borg svarade för det ekonomiska program, som skulle visa väljarna att moderaterna hade de relevanta svaren på bekymren i den svenska ekonomi, Per Schlingmann och Ulrika Schenström lade upp programmet för att kommunicera det till väljarna och sätta dagordningen för debatten, Sven Otto Littorin höll det fasta greppet över partiorganisationen och alliansuppbygget, och Fredrik Reinfeldt – ja, Reinfeldt var den förtroendeingivande statsmannen, som fick väljarna att känna sig i goda händer. 

Jag hör rapporter om tvärilsken vårdpersonal, som undrar hur ledningen kunnat missa att se det här i god tid. 
Och det är helt klart att landstingets ledning måste ta på sig skulden både för att ha lagt en överoptimistisk budget och för att inte i tid ha sett vartåt det barkade. Att gå ut och tala om ”undantagstillstånd” är inte bra - det ger en känsla av att totalt kaos har utbrutit. 
Oppositionen firar triumfer. Men det är sannerligen ytliga triumfer. De strukturella svårigheterna i länet kan man trots allt inte blunda för: En gammal befolkning i ett län med stora avstånd, växande vårdbehov men minskande skatteintäkter. I längden är detta svårt att få att gå ihop, särskilt som motståndet mot att minska antalet lasarett är kompakt. På dessa punkter är populismen lika väl företrädd på oppositionens som den rödgröna majoritetens sida. 
Men det är på flera områden som underskotten genererats: Kostnaderna för specialistvård och läkemedel ökade kraftigt; effekter av besparingar blev inte så stora som var tänkt och, för det tredje, har det så kallade Hälsovalet blivit mycket dyrare än vad någon trott. 
Och den sista punkten är intressant. Ansvaret för införandet av fritt vårdval i Sverige ligger verkligen inte på landstinget Dalarna, det är usel regeringspolitik. Riksdagen beslutade för något år sedan att fritt vårdval ska införas i hela landet. 
Vad innebär det? Det innebär att om ett privat företag uppfyller de fastslagna kriterierna så är det bara att köra igång verksamheten. Etableringsrätten är fri. Eländet med det har, särskilt i Stockholm, varit att vårdcentraler öppnas där det finns lönsamma patienter men får det tuffare i utsatta områden. Men när nya, privata vårdcentraler öppnas och folk listar sig där, ja då blir det överkapacitet på andra ställen. Och det kostar. Valfrihet och marknad har också sina kostnader, vilket lätt glöms bort. 
Om det är så att Hälsovalet är en av de viktigaste orsakerna till underskotten vore det klädsamt om de borgerliga oppositionspolitikerna i länet inte var lika skadeglada: Ty den reformen är en borgerlig reform på riksplanet. Också de uteblivna pengarna från kömiljarden - landstinget Dalarna hade räknat med att få en del av dem - är givetvis lättast att erhålla för rika landsting som har råd att satsa. 
Ingalill Persson får stå ut med rättmätig kritik i dessa dagar. Men hon ska också ha en eloge för att hon inte ställt upp på de borgerliga vindar som vill göra så mycket marknad av vården som det bara går. 
Så skruva ner krisretoriken, den är inte bra för någon, och arbeta metodiskt och konstruktivt med att lösa problemen. Det gäller även oppositionen. 

Och så gick igår debatten av stapeln. Hur gick det? Jag tror att Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson blev tämligen besvikna över utfallet. Den var nämligen nästan extremt lugn och stilla. Åkesson försökte så gott han kunde att demonisera just islam, men på något sätt föll det platt till marken. Resultatet blev istället en samling mot extremism från alla de övriga partierna. I den meningen kan man faktiskt säga att Etablissemanget vann. 
Men där fanns ett problem. Det de övriga partierna slöt upp kring var ett slags liberalt credo: För det öppna samhället och för tolerans. Ingen ville se de explosiva processer som sedan länge slungar våra samhällen mot större terror-risk: Snabbt växande sociala klyftor i Sverige och alla andra länder, och en global situation där imperialismen göder irrationella motreaktioner i form av våld och terror. Att debattera terror utan att diskutera sociala problem och en värld som i tio års tid - i Irak och Afghanistan liksom i Kaukasien - präglats av svåra stormaktsövergrepp är inte rimligt. Exempelvis är det ju helt klart att risken för terrordåd i Sverige ökat dramatiskt sedan svensk trupp numera finns i Afghanistan. 
Sverigedemokraterna förlorade debatten igår, men den allmänt hållna liberalism som vann blundade för avgörande problem som SD överhuvudtaget inte förstår sig på.